Introduktion
Under inverkan av den antika grekiska synen på konst såg renässansens konstnärer sanningen och skönheten i det förflutna. Renässansens konstnärer studerade skulpturerna och monumenten i Grekland och Rom och efterliknade dem i sina egna verk, dvs. de imiterade konsten. Detta konstperspektiv har klingat genom århundradena och påverkat dagens utseende på västerländsk konst och arkitektur.
Men hade renässansens och senare tiders konstnärer vilseletts? Om dessa konstnärer hade tittat närmare på de tidigare konstverken skulle de kanske hittat något som kunde förändrat deras syn på konst och haft en betydande inverkan på deras egen utövning.
Den antika grekiska konstens uppkomst har befäst en syn som fortfarande är svår att anpassa sig till. Det är inget annat än associationen mellan klassisk konst och utseendet av vit, ren marmor.
Kan du föreställa dig Akropolis i Aten som en färgstarkt målad stenbyggnad? Det känns nästan hädiskt med tanke på vår syn på den grekiska konsten.
Polykromi: målning av statyer och arkitektur.
Den rena vita ytan på Michelangelos ”David” (se figur 1) eller Berninis ”Den heliga Teresa i extas” skulle av en grekisk konstnär ha ansetts ofullbordad.
En ansenlig del av antikens grekiska statyer och arkitektoniska skulpturer var färgstarkt målade på ett sätt som kallas polykromt (från grekiskans många och färg). Till följd av kraftig vittring och andra effekter på stenen har den polykroma färgen på antik grekisk skulptur och arkitektur dock bleknat avsevärt eller helt och hållet.
Detta betyder att antikens skulpturer och arkitektur faktiskt var målade i ljusa och detaljerade färger. Den enda anledningen till att den numera framstår vit är att färgen nötts bort under århundraden av väder och vind.
Den vedertagna uppfattningen
Vi ska backa tillbaka en bit och se hur många av dessa skulpturer hamnade på våra museer. Människor som grävt i marken och simmat i havet har hittat artefakter, varav vissa har varit skulpturer. Tendensen är genomgående att de alltid har saknat färg. På 1800-talet hade dessa ”fynd” blivit systematiska utgrävningar av specifika platser, och det var fortfarande brukligt att skulpturerna saknade färg.
Denna avsaknad av färg befäste en särskild åsikt bland konsthistoriker: Forntida grekisk konst saknade färg. Uppfattningen var så stark att inflytelserika konsthistoriker som Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), grundare av den moderna arkeologin och fader till konsthistorien som disciplin, starkt motsatte sig tanken på målade grekiska skulpturer kallade de som trodde på målade statyer för excentriker. Därmed förankrades uppfattningen att de antika grekiska skulpturerna utgjordes av vit marmor eller benfärgad brons.
Bevis för polykromi
Det stämmer faktiskt inte att alla skulpturer som man hittade var utan färg. Vissa som hittades hade små färgelement som fortfarande syntes på ytan. Detta stärker uppfattningen att antikens statyer var målade.
Med tiden har vissa pigment som applicerades av konstnärerna bleknat på grund av nedgrävning, åldrande och överdriven rengöring. Där de hittats pekar bevisen på att skulpturerna ursprungligen var polykroma. På antika väggmålningar och kärl förekommer livfullt kolorerade statyer, och grekiska och latinska texter refererar till konsten att måla figurer.
Frågan är: ”Hur exakt går det att leta efter den här färgen på statyerna?” I dag kan arkeologer och forskare med hjälp av laboratorieteknik upptäcka spår av forntida polykromi och föreslå hypotetiska rekonstruktioner av statyerna.
Konservering av färg
Först måste konservatorerna bedöma om färgen har bevarats och därefter undersöka pigmentens sammansättning. Konserveringen av spåren av den ursprungliga färgen på en gammal stenskulptur kan ske antingen direkt eller indirekt.
Ibland har rester av färgerna bevarats direkt, dvs. de finns fortfarande kvar som färg på statyns yta.
Andra gånger har pigmentet nötts bort på grund av väder och vind. Detta orsakar skillnader i färgtonen på stenen. Åldrandet kan få den målade ytan mörkare och den blottade stenen ljusare. Det ger upphov till så kallade ”färgskuggor” som visar var färgen kan ha applicerats. Detta kallas indirekt konservering.
Även pigmentens hållbarhet medför skillnader i stenens färgton. Ett motståndskraftigt pigment skyddar stenen medan ett mindre motståndskraftigt pigment nöts bort. Därmed uppstår en ”vittringsrelief” som visar var färgen kan ha applicerats.
Även konstnärens sätt att framställa sitt konstverk kan medverka till att bevara pigmenten. Konstnären ristar (skär) ofta in ett mönster eller en form i stenen som vägledning. Ibland markerar de detta med en färg.
Om man granskar skulpturen med blotta ögat, genom en lins eller i ett mikroskop kan man upptäcka pigment som sitter kvar på skulpturen. Även fotografier i synligt, infrarött eller ultraviolett ljus kan påvisa organiska material som återfinns tillsammans med pigmenten.
Organiska material som olja och ägg användes som bindemedel i färger och andra material användes som färgämnen. I infrarött och ultraviolett ljus aktiveras kemikalier i de organiska materialen och de fluorescerar så att man kan se var färgen ursprungligen applicerades.
Vittring och inskurna ytor kan upptäckas med slakljus, det vill säga genom belysning av föremålens yta i en sned vinkel eller nästan parallellt med ytan. På så sätt får man information om ytans utseende och relief på artefakten.
Analys av pigment
När man hittar ett pigment tar man ett litet prov och analyserar det med hjälp av ett antal olika metoder, t.ex. svepelektronmikroskopi (SEM) med röntgenstrålning, infraröd spektroskopi med Fouriertransformation, laserspektroskopi med Raman och induktivt kopplad plasma masspektrometri.
Pigmenten som återfinns är oftast oorganiska, dvs. tillverkade av mineraler eller naturliga jordfärger. Det finns även vissa organiska pigment som utvunnits ur växter. Slutligen finns det två syntetiska pigment. Variationen är följande:
- Cinnober, kvicksilver-sulfid (HgS), var ett populärt och dyrt rött mineralpigment;
- Ockra, en jordart som innehåller järnoxid (Fe2O3) och som finns i orange till rödbruna nyanser;
- Minium, röd bly, blytetroxid (Pb2O4), ett rött pigment;
- Krapprött, eller alizarin 1,2-dihydroxy-9,10-antracendion, är ett rosarött organiskt pigment från roten av krapp;
- Auripigment och realgar, båda arseniksulfider (auripigment As2S3, realgar AsS), mineraler som används för framställning av gula pigment;
- Azurit är ett mineral av kopparkarbonat (Cu3(CO3)2(OH)2) som ger ett djupt blått pigment. Det är ett dyrt pigment. Genom vittring till malakit kan det få en grönaktig nyans;
- Egyptiskt blått är det äldsta kända syntetiska pigmentet som tillverkas av kalcium, kisel och koppar;
- Malakit, ett mineral av grönt kopparkarbonat (Cu2(CO3)(OH)2) som är nära besläktat med azurit – och lika dyrt;
- Bensvart och vine black är organiska pigment, huvudsakligen kol (C), som uppstår genom förkolning;
- Blyvit, blykarbonat (2PbCO3-Pb(OH)2), är ett syntetiskt framställt vitt pigment.
Fallstudie: Trojansk bågskytt från Afaiatemplet, Egina
På senare tid har arkeologer i Tyskland, under ledning av Vinzenz Brinkmann och hans fru Ulrike Koch-Brinkmann, och andra i England vid British Museum, med hjälp av effektiva vetenskapliga metoder hittat spår av färg på vissa föremål som ser ut som om de aldrig varit målade.
Ett exempel är figuren i naturlig storlek av en trojansk bågskytt från Afaiatemplet på den grekiska ön Egina. Den grävdes ut 1811 och förvärvades av kung Ludwig av Bayern och finns numera på Stiftung Archäologie i München.
Han har ägnat de senaste 25 åren åt att med hjälp av högintensivt ljus och ultraviolett ljus leta efter färgspår på statyerna och har restaurerat färgen på kopior av antika statyer med hjälp av de pigment som skulle ha använts av de gamla grekerna, t.ex. grönt från malakit, blått från azurit, gult från ockra och arsenikföreningar, rött från cinnober och svart från brända ben och vinstockar.
När originalet undersöks i släpljus kan man se svaga ristningar av djur, t.ex. en katt eller en grip.
Skulpturens yta var en gång täckt av starka färger, men tiden har utplånat dem. Oxidation och smuts fördunklar och mörkar de pigmentrester som finns kvar på ytan, men med hjälp av fysiska tekniker som ultraviolett ljus och kemiska analyser har Brinkmann med stor säkerhet fastställt de ursprungliga färgerna. Det ultravioletta ljuset avslöjar färgskuggor även på ställen där det inte kan uppfattas med blotta ögat. Vid skapandet av rekonstruktionen av statyn använder man sig av tredimensionell laserskanning och bildbehandling på dator.
Bågskytten bär en skjorta och leggings som överallt är täckta av ett invecklat mönster av röda, gula, blå och gröna diamanter. Över skjortan bär han en ljusgul väst med ingraverade lejon och gripar. En hög gul hatt med ett blommönster fulländar dräkten, se figur 2.
Varför ser han ut som han gör?
Susanne Ebbinghaus, George M.A. Hanfmann Curator of Ancient Art, menar att bågskytten troligtvis föreställer Paris. Det var Paris som startade det trojanska kriget genom att rymma med Helena, hustru till kung Menelaos av Sparta. Paris dödade senare hjälten Akilles genom att skjuta en pil genom hans häl.
Ebbinghaus förklarar att grekerna under den klassiska perioden ofta framställde trojanerna som perser, vars arméer de effektivt hade slagit tillbaka i början av 500-talet f.Kr. De persiska krigarna framställdes vanligtvis som exotiska och lite överklädda jämfört med de manliga, och i stort sett nakna, grekerna.
Varför så mycket färg?
På många tempel och byggnader i det antika Grekland fanns det skulpturer med mycket detaljer. Om skulpturerna hade varit vita skulle detaljerna varit otydliga. Med färg och färgkontraster skulle människor som tittar upp på skulpturerna kunna urskilja alla detaljer. Brinkmanns studie av skulpturer från ”Treasury of the Siphnians” (ca 525 f.Kr.) har visat att färgen inte bara framhäver detaljerna på figurerna, utan att det också fanns en inskription av figurens namn på väggen bakom dem så att betraktaren fick information om både figurerna och dramat.
År 2003 presenterade Brinkmanns sitt arbete på Glyptothek-museet i München, och sedan dess har utställningen färdats från München till Amsterdam, Köpenhamn och Rom, och den har mötts med stort intresse.
Även Brittiska museet har genomfört liknande undersökningar med hjälp av rött ljus som riktas mot statyns yta. I det arbetet fann man egyptisk blått som målats på vissa statyer för att ge dem färg.
När egyptisk blått exponeras för starkt rött ljus avger det infrarött ljus. Detta kallas luminescens. Man kan inte se det med blotta ögat, men det kan registreras med hjälp av en anordning som är känslig för infrarött ljus, t.ex. en mörkerkamera.