Även om det verkar orimligt att man skulle kunna upptäcka något nytt efter tusentals år av vind, sol, sand och konststuderande är det faktiskt inte svårare att hitta de länge försvunna mönstren på en gammal grekisk skulptur än att lysa på den med en lampa. En teknik som kallas ”släpljus” har under lång tid använts för att analysera konst. En lampa placeras så noggrant att ljusets väg blir så gott som parallell med föremålets yta. När detta används på målningar framträder tydliga spår av penseldrag, grus och damm. På statyer blir effekten mer subtil. Penseldrag går inte att se, men eftersom olika färger flagnar av i olika takt är stenen på vissa ställen upphöjd – skyddad från erosion genom sin färg – och på andra ställen nedsänkt.

Tydliga mönster synliggörs.

Även ultraviolett ljus används för att upptäcka mönster. Många organiska föreningar fluorescerar i UV-ljus. Konsthandlare använder sig av UV-lampor för att undersöka om konstverk har blivit retuscherade, eftersom äldre färger innehåller många organiska föreningar och moderna färger relativt få. På gamla grekiska statyer kan man se små färgfragment som fortfarande finns kvar på ytan lysa starkt och därigenom framhäva mer ingående mönster.

När man väl kartlagt mönstret återstår problemet med att bestämma vilka färger man ska använda. En uppsättning mörkblå färger ger en helt annan effekt än guld och rosa. Även om det finns tillräckligt med pigment kvar så att man med blotta ögat kan uppfatta en färg, kan en statys ytfärg förändras rejält på några tusen år. Det finns inget som säger att den färg som vi ser idag skulle ens påminna om de nyanser som statyerna ursprungligen var målade med.

Det finns dock ett sätt att komma förbi det här dilemmat. Färgerna kan blekna med tiden, men de ursprungliga materialen – pigment från växter och djur, krossade stenar och snäckor – ser än idag likadana ut som de gjorde för tusentals år sedan. Också detta kan man upptäcka med hjälp av ljus.

Med hjälp av infrarött ljus och röntgenspektroskopi kan forskarna ta reda på vad färgerna är gjorda av och hur de såg ut för länge sedan. Spektroskopi bygger på att atomer är kräsna när det gäller vilken typ av inkommande energi de absorberar. Vissa material accepterar enbart vissa våglängder av ljus. Allt annat sänder de ut igen. Spektroskop skickar ut en mängd olika våglängder, likt spanare i ett främmande land. Några av dessa spanare blir oundvikligen kvar. Genom att notera vilka våglängder som absorberas kan forskarna avgöra vilka material ämnet är gjort av. Med hjälp av infrarött ljus kan man identifiera organiska föreningar. Tack vare sin högre energinivå stannar röntgenstrålar inte för något mindre än de tyngre grundämnena, till exempel stenar och mineraler. Tillsammans kan forskarna fastställa ungefär i vilken färg en tusen år gammal staty har målats.

Och färgen? Alltid något kitschigt.