En särskild grupp med experter inom olika discipliner öppnar nu upp ett fönster besökarna mot det okända och en gång så livliga och färgglada ”livet” hos antikens statyer.

Natasha Blatsiou | 21 december 2017

När man vandrar bland statyerna i det Arkaiska galleriet på Akropolismuseet kan man inte låta bli att stanna till och beundra hur hallens starka ljus nästan tycks tränga in genom marmorn på de gamla skulpterade figurerna och lysa upp dem inifrån. Om man inte hejdar sig och ifrågasätter det här fenomenet kan man lätt få den felaktiga uppfattningen att statyernas vita färg är vad som ger dem deras skönhet och elegans.

Om man tittar mer noggrant kan man dock urskilja rester av färg: rött i håret på Peplos Kore, djupblått i skägget på demonen med tre kroppar, grönt i manteln (chiton) på Chios Kore och mörkbrunt i ögonbrynen och ögonen på Kore 684. Här ser vi subtila ledtrådar till en tidigare värld som var rik på färger och genomarbetade utsmyckningar och som nu bara finns bevarade som bleka spår.

Sedan 2011 har Akropolismuseet studerat och visat statyernas ”förlorade” polykroma utseende. ”Vi inledde projektet med ett extraordinärt material till vårt förfogande – världens främsta samling av arkaiska statyer som har behållit sina färger. Efterhand har resultaten dock visat sig vara ännu mer spännande då vi har kommit fram till att färgerna på statyerna var deras sine qua non. Deras polykromi är ingen ytlig dekoration, utan ett grundläggande inslag som bidrar till den estetiska kvaliteten. Det är en oskiljaktig del av deras identitet”, menar museets chef, arkeologen professor Dimitrios Pandermalis.

I SPÅREN AV DE FÖRLORADE FÄRGERNA

Det var under vintern 1885 som arkeologerna grävde fram denna unika samling av arkaiska figurer. De hade begravts på Akropolis 480 f.Kr. efter persernas ödesdigra angrepp på Aten, och de har sedan dess förskonats från ytterligare 2 500 år av vandalism och krig. När arkeologerna äntligen förde fram dem i ljuset blev de förvånade – inte bara för att de hade upptäckt så viktiga verk av arkaisk skulptur, utan också på grund av att deras ursprungliga ytfärg var så välbevarad.

Skadorna på statyerna var relativt små, och lämnar därmed de arkeologiska forskarna lovande bevismaterial för att de ska kunna dra definitiva slutsatser om det antika Greklands otroligt mångfärgade värld. Den schweiziske målaren Émile Gilliérons akvarellbilder, som framställdes omedelbart efter upptäckten, och Wilhelm Lermanns detaljerade tidiga analyser (1907) har visat sig vara ovärderliga. Tyvärr var konserveringsområdet och dåtidens tekniker för att återskapa antika färger inte tillräckligt avancerade för att statyernas färger skulle kunna återges mer precist.

Skulpturernas polykromi är ingen ytlig dekoration, utan ett viktigt inslag som bidrar till den estetiska kvaliteten.

Idag, hundra år senare, har forskningen kring forntida färg gjort stora framsteg tack vare nya, moderna tekniker som forskarna nu kan tillgå. I det arkaiska galleriet är det inte ovanligt att träffa Akropolismuseets laboratoriespecialister – kemister, konservatorer och arkeologer – när de försöker rädda den värdefulla information som finns bevarad på skulpturerna. Deras enda motståndare är tiden, eftersom de tusen år gamla färgerna och ytorna försämras ytterligare för varje dag som går.

”Allt börjar med att observera – en process som är allt annat än enkel eftersom utredare ofta observerar och registrerar det de redan känner till, eller måste använda sig av kunskap från olika källor för att upptäcka något nytt. Att utveckla och ständigt förfina sin ”förmåga att se” är det första och viktigaste steget för att kunna spåra färger”, konstaterar professor Pandermalis.

Specialisternas dagliga arbete i kombination med ett antal särskilda, icke-förstörande tekniker, däribland spektroskopiska analyser, gör att man kan avgöra statyernas verkliga färger. Särskilda tekniker för fotografisk avbildning avslöjar ytterligare detaljer, till exempel förekomsten av egyptisk blå färg. Dessutom har man försökt återskapa antika färger och rent praktiskt tillämpa dem på prover av parisk marmor, vilket även kastat ljus på de antika målarnas ursprungliga tekniker. ”Syftet med alla dessa insatser”, förklarar professor Pandermalis, ”är att skapa en databas som hjälper oss att förstå varför den ursprungliga konstnären gjorde de val han gjorde.”

ETT FÖNSTER MOT DEN GREKISKA ANTIKENS KULTUR

Hittills har den vetenskapliga forskningen lett till flera viktiga slutsatser. Vitt, rött, svart och ockra (blekgult till brunt/rött) var de forntida människornas fyra primära färger, som enligt Pythagoras filosofer var kopplade till kosmologin och kosmos fyra primära element: luft, vatten, eld och jord. För de gamla grekerna innebar färgerna ett sätt att kategorisera: gudarna hade blont hår som utstrålade deras styrka, krigare och idrottsmän hade brunaktig hud som ett tecken på dygd och tapperhet, medan kvinnor (kores) hade vit hud som symboliserade ungdomens elegans och glöd.
Enligt historiska källor var det under den klassiska antiken otänkbart för den som skapade skulpturen att den skulle slutföras utan livfulla färger. Den berömde skulptören Phidias hade en personlig målare för alla sina verk, medan Praxiteles sägs ha uppskattat de verk som målats av den framstående konstnären Nicias.

För den vanliga betraktaren skulle dock en omålad staty vara omöjlig att förstå och troligen även oattraktiv. Detta framgår tydligt i Euripides* tragedi Helena. (Källa: Transformations, Classical Sculpture in Colour, NY CARLSBERG GLYPTOTEK):

*Mitt liv och min förmögenhet är något monstruöst, delvis på grund av Hera, delvis på grund av min skönhet. Om jag bara kunde kasta av mig min skönhet och anta en fulare skepnad, på samma sätt som man stryker bort färg från en staty…

– Euripides, Helena, 260-263. (Translated by R.Kannicht, Heidelberg 1969)

I galleriet med ”vita” statyer pekar museichefen på flera originalverk som visas sida vid sida med digitala avbildningar av deras verkliga färger. ”Gamla grekiska skulpturer kan i dag påminna om kyrkogårdsstatyer”, påpekar professor Pandermalis, ”men när de skapades ville deras upphovsmän levandegöra dem, få dem att framstå verklighetstrogna. Daidalos’ samtida brukade säga att hans statyer såg ut att kunna röra sig. Tyvärr kvarstår ännu den traditionella uppfattningen från 1800-talet om att grekiska statyer var vita, då betraktare av antik grekisk konst föredrog att se figurerna som idealiserade avbildningar och inte som riktiga människor”.

”Finns det då inte längre något intresse för sådana vita statyer? Jo, självklart finns det fortfarande det. Den felaktigt uppfattade vitheten är något som framkommit genom de historiska omständigheter genom vilka dessa skulpturer har nått oss. Det bästa sättet att komma förbi det här historiska fenomenet är att visa digitala framställningar som inte förändrar de ursprungliga verken, som inte inkräktar på det ursprungliga materialet, men som ger våra besökare den där aha-upplevelsen när de betraktar verket.”

Genom resan till skulpturernas förflutna och digitalt färgstarka nutid kan man inte annat än stanna upp och fundera över en ny känsla: den estetiska njutningen av statyernas intensiva originalfärger som för tankarna till forntida ljud och dofter, och som gör dessa bleka figurer fulla av livfulla uttryck. ”Genom att undersöka originalfärgerna får vi fram något unikt: statyernas ”utseende” – det vill säga uttrycket av deras själ”, påpekar professor Pandermalis och berättar om sin personliga passion för de grekiska skulptörernas… och målarnas stora konst.

ANTIKA FÄRGER OCH DEKORATIONER

De primära färger som vanligtvis användes på skulpturer från den arkaiska perioden var olika nyanser av rött, mörkblått och ljusblått, svart, gult och grönt. Färgen applicerades i olika tjocka skikt. Bland dessa färger dominerade det röda, kanske på grund av att den var lätt att få tag på och det symboliska värde som den tillskrevs av medelhavsbefolkningen. Blått och svart förknippades med det marina livet och Poseidon. På arkaiska kore-skulpturer (jungfru) från Akropolis har man hittat grönt och brunt i samband med ansikte och huvud, t.ex. ögon och hår.

För huden på kore-figurerna använde de antika målarna ljusbruna/gula färger (ockra). Spåren av färg i statyernas ögon visar att de hade en genomträngande blick. Irisen var prydd med två på varandra lagda skikt av röd och brun färg som gav djup åt blicken och uttrycksfullhet åt ansiktet. Pupillen var svart/mörk. Ögonlocken var framhävda med svarta eller mörkbruna kantlinjer. På håret hos de flesta kore-figurer finns spår av klarröd färg bevarade, medan ett andra, djupt brunt skikt ibland också framgår, som på Chios-koreen. Ljusblonda och blåa färger har också observerats.

Vad gäller kore-skulpturernas dräkter tror man att de föreställer verkliga kläder som dekorerats med mönster som vi känner igen från målade dekorationer på vaser. Detta var en lyxig utstyrsel som inte bara visade på kvinnlig fåfänga utan framför allt på social status och kanske även på deras votiva egenskaper. Chiton, himation och peplos pryddes med band av meandrar, sammanhängande spiraler, palmetter, slingrande ränder, lotusblommor och till och med bildscener. Diverse accessoarer och olika typer av huvudprydnader och smycken – örhängen, halsband, armband och broscher – samt knappar och bälten ger fulländning åt skulpturens utsmyckning.

Publikationskälla: https://www.greece-is.com/author/ablatsiou/