Av JOE PINKSTONE FÖR MAILONLINE
PUBLICERAD: 16:39, 22 oktober 2018 | UPPDATERAD: 18:41, 22 oktober 2018
Skulpturer i vit marmor är synonymt med de gamla grekerna och romarna. Forskare hävdar nu att dessa skulpturer ursprungligen var målade i livfulla färger.
Konstverkets vitkalkning kommer sig av en romantisering av de antika konstnärernas arbete.
De vita marmorskulpturerna har sedan antagits som symboler för vit nationalism av vissa grupper inom alt-right-rörelsen.
De klassiska vitkalkade marmorstatyer som finns på konstgallerier och museer världen över var en gång i tiden målade i livfulla färger.
Experter menar att okunskap om detta faktum är ”den vanligaste missuppfattningen om västerländsk estetik i västerländsk konsthistoria”.
Allmänheten utgår automatiskt ifrån att antika romerska och grekiska konstverk är vita på grund av deras nuvarande utseende som de egentligen fått efter att ha legat gömda under ruiner i flera århundraden.
Forskare undersökte huruvida statyerna kunde vara färgstarka – så kallad polykromatism – och fann mikroskopiska bevis på en mängd olika färger.
Olika bilder med extremt hög upplösning användes för att påvisa förekomsten av tidigare pigmentering.
Högerextrema grupper har använt vita skulpturer från forntida civilisationer som ”bevis” för vit överhöghet, vilket enligt forskarna har skapat ”blindhet” för den möjlighet att skulpturerna ursprungligen var färgglatt målade.
Detta förstärks av den tidigare populära nyklassicismen inom konstvärlden som fick stor betydelse under 1700- och 1800-talen och som också utgick från att antika verk saknade färg.
Utställningen ”Gods in Colour” (Gudar i färg) (bilden) öppnades 2003 och har sedan dess visats i 28 städer. Utställningen presenterade statyer och konstverk med den färg de skulle haft när de först färdigställdes och innan tidens tand suddade bort den.
Mark Abbe, numera professor i antik konst vid University of Georgia, har undersökt vitkalkningen av antika statyer.
Han uppgav för Margaret Talbot på The New Yorker: ”[Detta] är den vanligaste missuppfattningen om västerländsk estetik inom västerländsk konsthistoria”.
Han fortsatte med att kalla det ”en lögn som vi alla håller kär”. Dr Abbe har studerat pigmentering på antika konstverk i årtionden och har på nytt undersökt fynden från ruinerna i Afrodisias, som förstördes av en jordbävning på 700-talet e.Kr.
Lämningarna undersöktes för första gången 1961 när arkeologer systematiskt grävde ut staden och tog tillvara tusentals fragment av skulpturer.
När dr Abbe flera decennier senare undersökte lämningarna upptäckte han många delar som var beströdda med färgfläckar.
De klassiska vitkalkade marmorstatyer (vänster) som finns på konstgallerier och museer världen över var en gång i tiden målade i livfulla färger (höger).
I augusti 2014 projicerades färg på en uppsättning friser på Ara Pacis-museet i Rom (bilden). Att färgen försvunnit från antika konstverk har med tiden romantiserats och accepterats.
Här fanns bland annat rött pigment på läpparna på en staty, svart pigment på hårlockar och spegelblanka förgyllningar på vissa kroppsdelar.
Vinzenz Brinkmann, masterstudent i klassisk historia och arkeologi vid Ludwig Maximilian-universitetet i München på 80-talet, kom fram till en liknande slutsats.
Dr Brinkmann uppfann ett unikt sätt att titta på ytan av konstverken och hittade en mängd polykromier.
I samband med att han upptäckte den omisskännliga färgen insåg han också att denna del av den antika historien med tiden nästan helt hade utplånats.
Han uppgav för New Yorker: ”Det började som en besatthet för mig och den har aldrig upphört”.
På bilden visas en rekonstruktion av en lejonstaty som ingick i en museiutställning i Berlin i Tyskland 2010. Forskare hävdar att romerska och grekiska monument var livfulla och färgglada när de tillkom.
Utställningen omfattade över 20 färgrekonstruktioner i full skala av grekiska och romerska verk, tillsammans med 35 originalstatyer och konstverk.
Det är inte bara de två personer som upptäckte pigmentet under sin forskning som upprörs över att denna del av historien uteslutits.
Jan Stubbe Østergaard, tidigare intendent vid Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn, har grundat det internationella forskningsnätverket för polykromi.
”Att hävda att man sett dessa skulpturer när man bara har sett den vita marmorn kan jämföras med att någon kommer från stranden och säger att han har sett en val eftersom det fanns ett skelett på stranden”, sade han.
Som svar på den bristande utbildningen i ämnet och det allmänt förekommande utelämnandet av fakta i läroböcker runt om i världen, påbörjade Dr Brinkmann och hans fru Ulrike Koch-Brinkmann utställningen ”Gods in Colour”.
Utställningen öppnades 2003 och har sedan dess visats i 28 städer.
Allmänheten utgår automatiskt ifrån att antika romerska och grekiska konstverk är vita på grund av deras nuvarande utseende som de egentligen fått efter att ha legat gömda under ruiner i flera århundraden.
Den presenterade statyer och konstverk med den färg de skulle haft när de först färdigställdes och innan tidens tand suddade bort den.
Man fick fram utseendet på originalverken genom att fastställa och applicera det pigment som fanns kvar på föremålet och genom att studera ”skuggor” – små förändringar i ytan som visar experterna vilken typ av färg som en gång fanns på föremålet.
Bland dessa fanns en trojansk bågskytt från 500 f.Kr. med grällt mönstrade trikåer, ett lejon med ockrafärgad päls och mörkfärgade könshår och bronsfärgad hud och bröstvårtor på statyer föreställande mänskliga gestalter.
Tidigare essäer och arbeten från forskare inom området har försökt lyfta fram det färgstarka förflutna för både konstverk och människor i de antika samhällena.
En av forskarna, Sarah Bond, professor i klassiska ämnen vid University of Iowa, fick hatbrev från högerextrema vita nationalister som fördömde hennes påståenden.
Professor Bond betonade att dessa omtalade forntida samhällen ofta skiljde människor åt på grund av deras ras, men inte på grund av deras hudfärg, och att detta sedan återspeglades i deras konst.
Detta porträtt av den romerske kejsaren Gaius Julius Caesar Augustus Germanius, känd under namnet Caligula, härrör från åren 37-41 e.Kr. Bilden till höger visar hur det ursprungligen skulle ha sett ut.
Identity Evropa, en amerikansk nynazistisk och vit maktorganisation, hävdade att de klassiska vita marmorstatyerna var en historisk symbol för vit nationalism.
Den ursprungliga erkännandet och romantiseringen av vita marmorstatyer som den antika normen berodde på att man trodde att konstnärerna medvetet undvek att använda färg för att skilja sina verk från den icke-västerländska konsten och för att förstärka sin känsla av överlägsen rationalitet.
Denna felaktiga föreställning bland moderna forskare gav upphov till en komplicerad lösning på ett enkelt problem: pigmentet eroderade helt enkelt bort efter att i många år ha utsatts för väder och vind.
Det är nödvändigt att förbättra det förfarande som följs när man hittar sällsynta skulpturer på arkeologiska fyndplatser.
Istället för att skoningslöst rengöra exemplaret för att avgöra vad de har hittat borde arkeologerna vara mer försiktiga så att de inte tar bort de ömtåliga lämningarna av en färg som härrör från mycket gamla tider.
